Artiklar

favicon.jpg


Fler artiklar om forskning kring NDU i media finner du länkar till här.

NDU-sajtens egna artiklar här nedan. Ett par av dem finns också under fliken Forskning.
Scrolla nedåt eller klicka på rubrikerna:

 

Ett ljus av kärlek släckte barnets hat
Sjukhusprästen hjälper upplevare att hantera livsförändringen
Överlever medvetandet döden? Brittiska forskare säger sig ha bevisen
Döden är inte lika för alla
Död eller levande under en NDU?
Kända personers NDUer
Att inte våga berätta - en talande händelse
"Jag dog under förlossningen"
Skrämmande NDUer - en väg till självkännedom
Nya studier tyder på att medvetandet kan lämna kroppen

 

xxx

 

Ett ljus av kärlek släckte barnets hat

- Jag fick veta att det är viktigt att man lär sig att älska andra människor, berättar Göran Grip, som hade en nära döden-upplevelse (NDU) när han var fem år gammal.
- Men det är inte fråga om någon "ångvältskärlek" som moderna människor kan visa varandra. Den här kärleken är mycket tyst, ofta märks den inte alls utom i sina verkningar.

Göran fem år hatar sin lillebror. Till den grad att han hittar på allt han kan för att plåga tvååringen. Det är nämligen lillebrors fel...
Göran tre år. En dag försvinner plötsligt mamma. Hon sa inte ens hejdå. Ångesten och förtvivlan är stor, men inte total - inte än.
En vecka går. Lika plötsligt som mamma försvann är hon nu tillbaka! Mamma har varit på BB och med sig hem har hon en liten bebis, en lillebror. Treåringen springer fram till henne för att hon ska ta honom i sina armar, och för att släppa fram all sin kärlek. Och hon ska flöda honom över av kärlek och göra allt bra igen.
Då ser han hennes blick. Den är fullkomligt död och likgiltig.
Lille Göran tror att han ska dö, för så ont kan man inte ha och ändå överleva. Men han dör inte. Han skriker istället rakt ut i sin förtvivlan. Och mamma, som drabbats av depression efter förlossningen, vänder bort huvudet i avsmak.
Då kommer pappa, lika oseende som om han varit blind, och slår den sista spiken i kistan:
- Du ska inte bråka, mamma måste vila, ryter han.
- Jag kommer fortfarande ihåg den dagen. Med en treårings logik begrep jag att det var lillebrors fel alltihop, berättar Göran Grip, som framhåller att föräldrarna inte saknande välvilja men ändå gjorde väldigt fel eftersom de saknade självkännedom.
- De gjorde alltid sitt bästa och vem kan göra mer?
I två år njuter storebror av att göra livet surt för den lille. Att det inte blir mer än två år beror på en liten brockoperation.
- Jag blev sövd på eter, och det är känt att just eter kan framkalla såna här upplevelser.
Istället för att vara sövd och borta märkte femåringen att han gick på en väg av ljus som sträckte sig till en slags horisont. Bortom horisonten låg någonting, men vad visste han inte.
- Framför mig på vägen är det en ljuspunkt i allt det ljusa. En ljusvarelse. Det gick inte att urskilja vilket kön varelsen hade, men jag visste bortom alla tvivel att den var manlig. Jag märkte att han kunde se rakt igenom mig och att han kände till alla skurkstreck i mitt femåriga liv.
Göran ville helst springa och gömma sig, men så märkte han att ljusvarelsen inte alls var arg på honom. Nej, istället utstrålade han enorm värme och välvilja.
- Jag visste att oavsett vad jag hade gjort så skulle han älska mig lika mycket med en villkorslös kärlek.
Göran får själv känna av allt han har gjort, både gott och ont.
- Jag fick uppleva min brors känslor. Hur det var att vara lillebror och sitta där i godan ro och plötsligt få en smäll. Hur ont det gjorde att känna att någon kunde vara så elak.
Ibland var storebror snäll, mest av en slump, och nu fick han känna lillebrors förvåning över den ovanliga vänligheten.
- Det var en tuff lektion i konsekvenserna av mina handlingar. Den villkorslösa kärleken gav mig mod att se mig och mina handlingar som de verkligen var, utan att skylla ifrån mig. Hela tiden var det jag som gjorde de här bedömningarna, säger Göran Grip. Det fanns inget straff, klander eller uppfostrans-nit hos ljusvarelsen.
Efter operationen och upplevelsen är det en god storebror som kommer hem till familjen. Han är snäll mot lillebror, inte för att han måste eller för att få beröm och uppskattning, utan för att han vill.
- Goda handlingar gör man för glädjen att göra goda handlingar.

 

Fotnot: Göran Grip är läkare och är numera verksam med workshopar i personlig utveckling. Han är också författare och har skrivit i denna genre "Alltings finns" i vilken han beskriver bland annat sin nära döden-upplevelse, samt "Dem jag älskade", som han skrivit tillsammans med Lena-Marie Broman.
Källa till ovanstående artikel är Göran Grips föredrag på Akal center i Stockholm den 22 oktober 2001.

Upp igen

--------------------------------------------------------------------------------

 

xxx

 

Sjukhusprästen hjälper upplevare att hantera livsförändringen

Sjukhusprästen Claes T Björnram stöder människor som av olika anledningar befinner sig i kris.
  När han möter nära döden-upplevare handlar det om att ge dem verktyg att leva ett fortsatt liv med minnet och följderna av den otroliga upplevelsen som ständiga följeslagare.

Claes T Björnram har arbetat som sjukhuspräst i svenska kyrkan i 15 år. Vid tiden för intervjun (dec 2001) arbetade han på kärnsjukhuset i Skövde. Han är en lugn och eftertänksam man, som alldeles tydligt står med båda fötterna på jorden.
  När NDU-sajten tar kontakt står två saker klara: Jo, visst har han många gånger kommit i kontakt med människor som haft NDUer. Men han kan inte på något sätt avslöja något av det han fått veta av dessa människor. Vilket är självklart.
  Vi kommer ändå överens om att jag får intervjua honom, om hur man bemöter människor som har haft upplevelsen.

När livet tumlar runt
Sjukhusprästens roll är att möta människor som har hamnat i livsförändrande situationer. Det kan vara en människa som har förlorat en anhörig, fått cancer eller som har tvingats amputera ett ben. Eller som har haft en NDU.
   Sjukhusprästerna har vana och utbildning för att möta människor i kris eller som har sorg. De är skyldiga att arbeta enligt religionsfrihetslagen.
   I den teologiska undervisningen tas nära döden-upplevelsen upp, eftersom den är något som en präst med stor sannolikhet kommer att komma i kontakt med.

Samtalen kan vara korta, på akuten efter en infarkt eller trafikolycka, eller återkommande flera gånger per år.
   - När livet välter så blir det en traumatisk chock. Det händer så mycket med människan, psykosomatiskt och psykosocialt, under flera år framöver. Man står så ensam. De flesta samtal (inte bara med NDUare) brukar utmynna i existentiella frågor, meningen med livet, hur man ska gå vidare mm. Dessa frågor blir så tydliga när livet har vänt, säger Claes T Björnram.

Möten med NDU
Genom åren har Claes T Björnram mött många patienter som har berättat om nära döden-upplevelser. Ibland har det kommit fram i samtal när han själv har sökt upp patienter, ibland har de sökt upp honom.
   När han berättar om det för NDU-sajten väger han varje ord på guldvåg, för att inte tangera gränsen för tystnadsplikten. Han kan inte berätta om specifika fall, men säger att berättelserna har legat helt i linje med NDUer som har dokumenterats i de studier som beskrivs i NDU-litteraturen (se boktips).
   - Det har varit patienter som har varit med om extrema saker, hjärtinfarkter, drunkningsolyckor, trafikolyckor mm, och även några i samband med sövning. Alla åldrar, både kvinnor och män, och några barn.

Bearbetning
Det handlar inte bara om att tala ut om upplevelsen, även om upplevarna vanligtvis väljer att berätta om den. Det centrala är ett fortsatt liv med upplevelsen i bagaget.
   - Det hjälper inte att bara berätta om upplevelsen, utan man måste bearbeta både själva upplevelsen och konsekvenserna av den.
   - Vi talar om hur man ska införliva nära döden-upplevelsen i livet och få styrka av den. Jag ger inga färdiga lösningar, utan kommer med förslag på frågeställningar. Det är viktigt att möta människan med respekt, det är DEN människans upplevelse det handlar om.
   NDUarna vill ofta diskutera upplevelsen, och ibland även få hjälp att tolka den. Men Claes T Björnram tycker att det intressanta är hur varje enskild människa tolkar sin egen upplevelse.

Hantera orsaken till upplevelsen
Nära döden-upplevaren behöver hjälp att strukturera sin NDU, kanske av sjukhusprästen eller någon annan utomstående. Att se vad konsekvensen blev, "vad har detta lett till i ditt liv?".
   - Nära döden-upplevelserna ligger nära i linje med sorgearbetet. Båda innebär livsförändringar, de fordrar att man stannar upp och funderar. Upplevelsen har kanske också sin grund i en traumatisk upplevelse, en olycka tex, som man måste bli helt klar över först, för att kunna tolka sin NDU.
   Minnena av olyckan eller det svåra sjukdomstillståndet kan ligga i det undermedvetna. Då kanske det är det man mår dåligt av, och inte nära döden-upplevelsen.
   - Om man har varit nära döden så är det i sig något oerhört, förklarar han. Det väcker frågor om livet och livskvaliteten.

Svårt att berätta
Ganska snart in i det långa och intressanta samtalet med Claes T Björnram får jag svar på min återkommande fråga: om det är så många svenskar som har haft en NDU, varför är det så få som berättare om det?
   Eftersom flertalet NDUer är mycket behagliga, på ett sätt som "ickeupplevare" inte kan föreställa sig, så är upplevaren kanske inte alls glad åt att ha "klarat sig" undan döden.
   - Det kan bli en konflikt i kontakten med andra människor som säger "tänk att du överlevde" "vad fantastiskt att du klarade dig!". För det är inte alla som vill leva vidare.
   Att berätta om nära döden-upplevelsen kan då vara mycket svårt, för det innebär också att berätta att man inte alls är glad att fortfarande vara kvar hos maken/makan eller andra anhöriga.
   - Jag som lyssnar har till uppgift att ge personen den trygghet som behövs för att han eller hon ska våga berätta. Det är viktigt att öppna sitt sinne.

Ny gudstro
Kanske får upplevaren en nypåkommen gudstro, som han/hon är ensam om i hela släkten.
   - Man har kanske själv inga svar på alla frågor som NDUn för med sig. Men tystnaden är tärande, inte närande, påpekar Claes T Björnram.
   - Jag tror att det är lättare att bejaka upplevelsen om man har en kristen tro. Om man inte är van att fundera över andliga frågor så kan de te sig skrämmande. Det kan orsaka en frustration "tänk om det är så, att gud finns, och jag säger nej?" Jag brukar säga att det är viktigt att ha en plattform för tolkning, för att bilda en tro: vad är meningen med livet, vad händer efter döden... Det är förödande om man inte har en ideologisk plattform, för då kan man inte landa någonstans.

Rädsla för döden
- Vi har en förfärande rädsla för döden i det här landet, att prata om döden, ta avsked, avsluta relationer. Man vill ha en evig ungdom, förnekar åldrandet och tror att man lever för evigt i den nuvarande situationen.
   - Att medellivslängden ökar spelar roll, det första mötet med döden sker ofta sent, när man har hunnit bli vuxen, kanske medelålders, exempelvis när föräldrarna dör i hög ålder.

Ett öppet sinne
Claes T Björnram har inte haft svårt att ta till sig berättelserna som NDUarna har delat med sig av. Som präst har han en stark tro på det andliga, och på himmelriket. Om något så har tillvaron i dödens närhet gett hans tro extra stöd. "Förklarade" ögonblick och dödsbäddsvisioner är inte ovanliga.
   - Det finns en dimension som vi normalt inte upplever. Jag har suttit med vid många dödsbäddar, där den döende alldeles vid slutet till exempel ler, och säger "nu"! Jag har så otroligt många vittnesbörder, och det har stärkt min tro på uppståndelsen. Jag ser inte NDUerna i sig som ett bevis på liv efter döden, men är öppen för det som inte vetenskapligt går att förklara.

Upp igen

-----------------------------------------------------------------------------------

 

xxx

 

Överlever medvetandet döden? Brittiska forskare säger sig ha bevisen

Brittiska forskare som studerat hjärtpatienter
säger sig ha hittat bevis som tyder på
att medvetandet fortsätter
även efter att hjärnan har slutat att fungera
och patienten är kliniskt död.

De båda läkarna och forskarna vid Southampton General Hospital i England har intervjuat 63 hjärtpatienter som konstaterats vara kliniskt döda men som ändå återfått medvetandet.
56 av dessa hade inga minnen från den tid de varit kliniskt döda, medan 7 hade det. Fyra av dessa hade haft vad som klassas som NDU, nära döden-upplevelser.

De hade upplevt frid, glädje och harmoni och hade inte någon känsla av kroppen. De upplevde också att sinnena skärptes. En del av dem hade sett ett skarpt ljus, upplevt en annan dimension och sett döda anhöriga.

Intressant med studien är att ingen av patienterna hade funnits ha syrebrist under upplevelserna. Syrebrist brukar anges som en "naturlig" orsak till nära döden-upplevelsen.

Efter den första inledande studien, som presenterades i februari 2001, har forskarna och deras medhjälpare funnit 3 500 personer som hade levande minnen från de tidsperioder då de var kliniskt döda. Många av dessa var ovilliga att tala om sina upplevelser eftersom de var rädda att bli betraktade som tokiga... Ett barn, 2,5 år gammal, ritade en bild av sig själv flygande utanför kroppen, efter att ha fått hjärtstillestånd vid ett krampanfall. När föräldrarna frågade honom vad det var, sade han att "när man dör så ser man ett starkt ljus och man sitter fast i kroppen med en sträng".

Sam Parnia, en av forskarna, säger att det verkar som att medvetandet verkar oberoende av kroppen, och snarare använder hjärnans grå massa som ett sätt att manifestera tankeverksamheten, ungefär som radio- och tevevågor använder sig av radio- och teveapparater!

Det är oklart för NDU-sajten hur man har konstaterat att patienterna verkligen varit kliniskt döda i dessa studier. Hjärnfunktionen ska ha varit noll.

Mer om detta:
Life after Death debate rises again (www.near-death.com)

Scientist says mind continues after brain dies (www.boston.com)

Fler NDU-artiklar på www.near-death.com (obs, på engelska)

Upp igen

-------------------------------------------------------------------------------------------

 

xxx

 

"Döden är inte lika för alla" konstateras i en tysk studie

Resultatet av en tysk studie av nära döden-tillstånd visade att kulturen påverkade hur upplevelserna såg ut och uppfattades.

Ett team sociologer vid universitetet i Konstanz i Tyskland har studerat Nära döden-upplevelser (NDU). I studien har 2044 människor i f.d Öst- och Västtyskland intervjuats. 4,3 av dessa sade sig ha haft en NDU. Det är det samma som 3,3 miljoner människor i bara Tyskland. Om samma procenttal gäller i Sverige skulle betyda att ca 400 000 svenskar haft en NDU.
  De tyska sociologerna säger sig ha kommit fram till, att även om antalet NDU verkar vara samma i både västra och östra Tyskland, så skiljer sig själva upplevelserna åt. NDUerna i västra Tyskland är oftare behagliga än i de östra delarna.
   Slutsatsen i studien är att kulturtillhörighet påverkar Nära döden-upplevelsen.

Ljusare i väst
I Illustrerad Vetenskap nr 9, 2001, beskrivs detta i en artikel om den tyska studien. Enligt artikeln är NDU-elementen tunneln och ljuset betydligt vanligare i väst, där också den religiösa aspekten i upplevelsen är större. Två tredjedelar av de "västtyska" NDUarna förnimmer en annan värld, medan "östtyskarna" håller sig kvar i vardagen, enligt artikeln.
   Artikeln framhåller dessutom diverse fysiska förklaringar till NDU som syrebrist och flimmer av nervsignaler. Dessa förklaringar har dock inte hållit vid närmare påseende enligt NDU-litteraturen.

Otäckt i öst
Enligt pressinformationen om studien hade många i de nya förbundsländerna (f.d Östtyskland) ofta otäcka upplevelser, medan västtyskarna kunde tala om "sitt livs bästa upplevelse". Detta motsäger dr Raymond Moodys "prototypiska modell" menar de tyska forskarna.
  Långt ifrån alla hade varit nära döden när upplevelsen inträffade (vilket i och för sig är känt inom NDU-forskningen sedan länge. Bara hälften av de som sagt sig ha haft en NDU var i ett kritiskt tillstånd vid tillfället. Sex procent var kliniskt döda (dödsbegreppet vid NDU är trixigt, enligt läkaren Göran Grip kan ingen återhämta sig från klinisk död.)
   Såväl männen som kvinnorna i studien framhåller att deras upplevelser skiljer sig från vanliga drömmar. De har känt sig klarvakna och som i en annan värld.

Bok om studien - på tyska
Vad ska man då säga om detta studieresultat? Det är svårt att analysera det utan att se hela rapporten. Exempelvis är det av vikt vilka frågor man ställt. Och hur har man fastställt att det är NDU det handlar om? Svaren finns för den som kan läsa tyska, och som kan tänka sig att skicka efter någon av de två böcker som skrivits utifrån studien. Dessa är den populärvetenskapliga "Berichte aus dem Jenseits. Mythos und Realität der Nahtod-Erfahrung" av Hubert Knoblauch. Förlag: Herder/Spektrum, 1999. Samt den mer vetenskapliga "Todesnähe. Interdisziplinäre Zugänge zu einem außergewöhnlichen Phänomen" av Hubert Knoblauch och Hans-Georg Soeffner. Förlag: UVK Universitätsverlag Konstanz, 1999.

Forskarna i den tyska studien är Dr. Hubert Knoblauch, Ina Schmied och Bernt Schnettler.

Källa: Pressmeddelande den 1 februari år 2000: "Bericht aus dem Jenseits", Universität Konstanz Pressestelle. Illustrerad Vetenskap nr 9, 2001: "Nu vet vi mer om sekunderna före döden; Våra sista tankar" av Klaus Wilhelm.

Upp igen

-------------------------------------------------------------------------------------------

 

xxx

 

Död eller levande under en NDU?

Av Göran Grip för NDU-sajten

Under en NDU är man fysiskt så nära döden att man förlorar medvetandet. Sinnesorganen upphör att fungera, hjärnan upphör att fungera normalt.
  Men ingen har kommit tillbaka från den fysiska döden.

Begreppet "klinisk död" är mycket luddigt. Noga räknat betyder det "ser död ut när man tittar på honom/henne". Och man kan se mycket död ut utan att faktiskt vara det. Man kan ha låg puls eller så lågt blodtryck att det inte går att känna någon puls, och man andas kanske bara en eller två gånger i minuten etc. Människor som ser döda ut på det här viset kan förvisso vakna upp och berätta om en NDU. Men de har inte varit döda i den betydelsen som jag definierar här nedan.

När hjärnan är död så är det slut
Det moderna dödsbegreppet i Sverige, och i de flesta andra länder i Västerlandet, baserar sig på hjärndöd. När hjärnans funktioner oåterkalleligt har upphört är man död. Denna definition utesluter att man kan vakna upp, för om man kan det var inte hjärnans funktioner oåterkalleligt borta.
  Och detta är inte bara en juridisk spetsfundighet eller en administrativ skrivbordsprodukt, utan det går – i de fall det är aktuellt – att med hundraprocentig säkerhet fastställa när detta har skett. Detta oåterkalleliga bortfall sker ungefär fem minuter efter att blodcirkulationen till hjärnan helt har upphört.

Lite syre kan nå fram
Vid mycket dålig blodcirkulation kan man se död ut för blotta ögat, men hjärnan kan ändå få tillräckligt mycket syre för att klara sig en lång stund innan dess funktioner slås ut oåterkalleligt. Och om personen blir återupplivad under den tidsperioden kan han överleva utan några bestående hjärnskador och kan ha med sig tillbaka en NDU.

En upplevelse av att vara död
Förvirringen kring dödsbegreppet vid NDU kan delvis bero på att många NDUare själva säger "Jag var död" – och det gäller även många av dem som har förstått det här resonemanget här ovan om att de inte varit döda i fysisk bemärkelse.
  Vad de talar om är inte den fysiska realiteten, utan om sin upplevelse. Under en NDU upplever man att man är död, utan reservationer, och det intressanta är att detta till och med gäller för mycket små barn. Tvååringar kan säga: "Mamma, jag var död och sen kom jag tillbaka".
  Upplevelsen av att vara död är alltså inte en intellektuell förståelse av situationen (trafikolycka-livlös kropp-möte med döda anhöriga-paradisisk miljö) utan en total insikt eller vetskap om att så är fallet.

Ingen motsägelse
Detta kan verka som en motsägelse. Personen är inte fysiskt död men säger sig ha varit död. Men granskar man det närmare så är det – som jag ser det – ingen motsägelse. För det ena är frågan om ett fysiskt faktum: personen var inte död. Och det andra är frågan om en upplevelse: "Jag var död". Och dessa båda fakta ligger på så olika plan att de inte möter varandra och därmed kan de inte heller riktigt motsäga varandra.

Efterord från NDU-sajten: Göran Grip är läkare och har själv haft två nära döden-upplevelser som barn. Han har skrivit om dessa och även om sin tidigare liv-upplevelse i boken Allting finns.
Texten ovan är delar av ett svar från Göran Grip på en fråga från NDU-sajten om begreppet klinisk död. Texten presenteras som artikel med tillstånd av Göran Grip.

Upp igen

-------------------------------------------------------------------------------------

 

xxx

 

Kända personers NDUer

Den som tror att allt detta med NDU är påhitt får tänka om. Även kända svenskar berättar om sina NDU.
Att NDU-sajten berättar om kända personers NDUer har inte sin grund i någon slags sensationslystnad. Tvärtom - det avdramatiserar nära döden-upplevelsen.

Dels kan det kanske hjälpa andra som haft NDU att höra talas om personer som haft samma slags upplevelse, och som vågar berätta om den offentligt.
  Dels är det ett sätt att undvika den reaktion som tyvärr finns hos människor som blir rädda för fenomenet. "Äh, det tror jag inte på. Det har någon bara diktat ihop..."
Att kända personer haft NDU ger en fingervisning om att detta inte är något obskyrt fenomen som anonyma och "knepiga flummare" inbillat fram.

Exemplen bygger på artiklar i Expressen, samt i Hagge Geigerts fall, hans självbiografi. Att det är just i Expressen dessa artiklar har stått, beror troligen på att kvällstidningarna i högre grad uppmärksammar offentliga personer. Många stora tidningar, som DN och SvD, har dock skrivit om nära döden-upplevelser, ibland hela artikelserier. Där är de som berättar oftast helt okända personer.
Med anledning av upphovsrättslagen får artiklarnas innehåll inte återgivas i detalj här. NDU-sajten presenterar bara korta sammanfattningar.
Till sidans topp

Hagge Geigert, programledare
Hagge Geigert var en modig person, bland annat för att han vågade dela sin nära döden-upplevelse med allmänheten.
  I självbiografin "Gökungen" berättar han om hur hans sjukdomstillstånd blev akut en natt på Sahlgrenska sjukhuset. Han upplevde då hur han kom in i en annan slags dimension. Livet på jorden förlorade betydelse. Han kände liksom många andra NDUare lycka och glädje, och såg fram emot att få komma till det strålande ljuset.
  Sedan var han tillbaka i sin kropp.
  Detta är en kort och omskriven sammanfattning av kapitlet i Gökungen som heter Jag tror jag var död. Eftersom man inte får mångfaldiga innehåll ur böcker eller artiklar hur som helst får du låna boken på biblioteket för att läsa hela den detaljerade berättelsen om upplevelsen.

Regina Lund, sångerska och skådespelerska
Också en mycket modig och livsbejakande person. I ett per artiklar i Expressen 24-11-1993 och 02-10-1994 berättar Regina Lund om hur hon hade en nära döden-upplevelse i samband med en ridolycka.
  Hon släpades efter hästen och slog huvudet i en sten och förlorade medvetandet, enligt artikeln.
  Hon såg sig själv utifrån, i ett viktlöst tillstånd.
Hon beskriver hur hon tidigare inte trott på nära döden-upplevelsen, men efter den fått en tro på att själen överlever döden.

Gunilla Haglundh, journalist, ekonom och författare
Under en mycket svår förlossning upplevde Gunilla Haglund hur hon lämnade sin kropp och såg sig själv ligga på operationsbordet. I artikeln i Expressen 25-09-1994 beskriver hon en mycket detaljerad och ljus NDU. Bland annat fick hon uppgifter om sin nyfödde sons hälsotillstånd från ett kärleksfullt ljus. Informationen visade sig stämma med verkligheten.
  I tre år förträngde hon sin upplevelse. I boken "Jakten på tillvaron eller att leva i harmoni" beskriver hon upplevelsen, och de insikter hon fått under och efter sin NDU. Eftersom jag har fått förfrågningar om hur man får tag på denna bok tipsar jag här om att man kan beställa den på Adlibris.

Freddie Wadling, sångare och skådespelare
Freddie Wadling deltog i vintras i TV4s morgonnyheter och berättade om sin nära döden-upplevelse.
Han berättade även om den i en artikel i Expressen 25-01-99.
Efter att ha missbrukat droger och alkohol fick han ett bristande magsår och var kritiskt sjuk. Själva upplevelsen beskriver han som positiv och svår att förklara. Som trygghet och början på något nytt.
När han vaknade upp önskade han att han fått stanna kvar i den sköna tillvaron.
Efter upplevelsen har han ingen dödsskräck.

Saida, sierska
Att Saida, Sveriges numera avlidna rikssierska, hade nära döden-upplevelser är inte så konstigt. Eller snarare är det inte konstigt att hon var sierska, för sådana förmågor är mer utvecklade hos personer som haft en NDU.
  Saida hade tre NDUer under sin livstid, som man kan läsa i en artikel i Expressen, 16-11-1998.

Upp igen

-------------------------------------------------------------------------

 

xxx

 

Att inte våga berätta - en talande händelse

"Äh, vadå", tänker du kanske. "Skulle var tjugonde människa i Sverige ha haft en Nära döden-upplevelse?! Jag har i alla fall inte träffat på en enda en, och jag har då mött fler än 20 personer i mitt liv!"

Jag tänker så själv ibland, trots att jag faktiskt HAR träffat flera upplevare. Det känns frustrerande till och med. Att arbeta i blindo. Att famla i mörkret. Att misstänka att det finns mängder av människor som har upplevt något fantastiskt, som kanske vill dela med sig av det, eller bara prata om det, men som av någon anledning är tysta. Eller är de inte så många?, tänker jag då.
Ibland ger livet svar på de funderingar man går omkring med. Jag satt för många år sedan i en bil på väg hem efter en trevlig utflykt med gamla och nya bekanta, och började tänka på en idé jag haft: att ordna en konferens för nära döden-upplevare i Sverige.
  "Men", tänkte jag. "Hur ska det gå till?" Jag har visserligen fått kontakt med ett antal NDUare sedan jag startade NDU-sajten den 1 augusti 2001, och jag vet några sen förut, men de räcker inte till för en hel konferens... Och ändå, om statistiken stämmer, så ska det finnas så många att alla människor rimligtvis skulle ha träffat flera stycken!
Lite uppgivet suckade jag högt där i bilen. Väninnan som körde bilen hör till dem som har fått höra till leda om NDU trots ett tämligen skralt intresse, för att inte säga obefintligt. I baksätet satt en bekant till henne som jag inte träffat före den här dagen.
  "Vad säger ni?" sa jag med ett uppgivet och skevt leende. "Har ni träffat någon som har haft en nära döden-upplevelse någon gång?"
Det blev tyst i bilen, och jag var medveten om att denna fråga kom lite överraskande. Jag hade suttit ensam med mina tankar tills nu.
  Min väninna mumlade lite, och det visste jag ju, att hade hon träffat på någon NDUare någon gång så hade jag varit den första att veta det.
  "Vad sa du?" frågade damen i baksätet och lutade sig fram lite för att höra bättre vad jag sa från passagerarsätet.  Motvilligt vände jag mig bakåt och upprepade jag min fråga, anlade en lite ursäktande ton när jag gjorde det, och önskade att jag hållit mun.
Damen i baksätet tittade bestört på mig ett ögonblick. Det skojfriska uttrycket jag lärt känna under dagen försvann, och hon blev liksom "blank" i blicken.
  Det var tyst en stund till.
  Sedan sa hon: "Ja, jag har det..."
  Tystnad.
  "Min pappa hade en sån... Men han berättade det bara för mig. Aldrig för min mamma."
Jag tänker inte beskriva mer av det samtal som följde. Saken är alltför privat för det som ni nog förstår. För mig var det här mötet upplysande. Det gav mig svar på just det jag funderade över. Varför syns de svenska nära döden-upplevarna så sällan? Ja, tvekar man att berätta, till och med för sin livskamrat, då är det alldeles tydligt något som sitter långt inne. Kanske för att det känns för betydelsefullt. Eller för att man inte tror att någon kan förstå.
Måste man berätta då? Nej, inte om man inte vill naturligtvis. Men om man vill, men inte vågar? Om man bara fick träffa någon av "samma sort", någon som kan förstå?

Upp igen

------------------------------------------------------------------------------

 

xxx

 

"Jag dog under förlossningen"

Kvinna, 39 år, berättar för NDU-sajten om sin NDU

Ett mejl kom till NDU-sajten:
- Äntligen en seriös hemsida om detta, jag har letat men mest känt att ndu är förknippat med magi och New-age.
För min del är det så självklart det jag upplevt och inte det minsta magiskt. Det är för mig lika verkligt som jag skriver det här mailet. Fast visst är det magiskt, det var en fantastisk upplevelse och jag längtar ständigt tillbaka.

Det var under min dotters förlossning som jag dog. Jag lämnade kroppen och såg mig själv på förlossningen och sedan var jag i ett ljus jag aldrig sett tidigare. Otroligt ljust men behagligt för ögat. Jag var omsluten av varma kärleksfulla armar och händer som höll mig. Jag kan inte säga hur många de var eller hur de såg ut, men de såg rakt in i mig, de kunde läsa allt inom mig. Allt vad jag någonsin gjort och de dömde mig inte utan bara kände mig rakt igenom. De kände mig och hade längtat efter mig. Jag kände dem men insåg att jag glömt bort dem men nu åter kommit hem. De släppte mig och jag drogs genom en mörk tunnel, ljuset försvann och det kändes som om kalla händer drog och slet i mig och någon ropade mitt namn. Det var min man och barnmorskan som "drog" tillbaka mig till livet. När jag släpptes förstod jag att jag inte skulle få stanna, att tiden inte var inne, men jag blev oerhört besviken och ledsen och när jag var tillbaka i den kalla förlossnings-salen skulle jag föda fram mitt barn. Det blev en svår konflikt. Jag födde en dotter men längtade bara efter att få komma hem, alltså att dö.

Jag brottades med de här känslorna att vilja komma tillbaka, samtidigt som jag skulle vara mamma och lycklig. Det var en svår tid. Nu kan jag vänta, jag vet att jag kommer tillbaka dit en dag och jag är inte rädd för att dö. Jag vet att det kan göra oerhört ont men när man går över så försvinner all smärta, jag kan fortfarande känna hur skönt det kändes i kroppen när jag gått över, jag hade glömt hur ont jag haft och jag glömde faktiskt min familj också. Den kärleken jag kände där var starkare än något annat jag känt, till och med kärleken till mina barn, som är oerhört stark, är så liten jämfört med den kärlek som strömmade mot mig.

Det var svårt länge efteråt, det är fortfarande svårt att vara helt närvarande ibland. Jag får kämpa för att göra saker som jag tycker är meningslösa. Jag kommer aldrig någonsin att gå med i något religiöst samfund eftersom jag vet hur det ligger till. Jag har blivit oerhört kritisk till präster och pastorer. Jag känner mer kärlek till omvärlden men samtidigt vet jag att all jakt på rikedomar och makt inte betyder ett smack när det väl är slut. Till vilken nytta ska man nå mål som inte betyder något. Jag har blivit besvärligare att umgås med, jag orkar inte med något tjafs längre, jag orkar inte lyssna på småsaker eftersom jag inte längre själv lägger tid på saker som inte betyder något för mig.

På det hela taget är det en mycket positiv upplevelse. Jag har haft cancer till och från och jag är inte alls rädd för att dö längre. Jag har blivit en besvärligare person, men för min egen skull är det bara bra, jag är ingen ja-sägare längre. Jag är inte längre rädd. Det som är jobbigt är att jag längtar tillbaka. Det har jag dåligt samvete för, gentemot mina barn.
11/7-2009

(Denna text publiceras i oredigerat skick med tillstånd av kvinnan, som vill vara anonym)

Upp igen

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------

 

xxx

 

Följande är informationsmaterial från Association for Near Death Studies (IANDS)
som NDU-sajten har översatt till svenska.

 

Skrämmande NDUer - en väg till självkännedom

Att förstå och hantera en NDU som varit obehaglig eller skrämmande

av Nancy Evans Bush/IANDS

Flertalet nära döden upplevelser är mycket fridfulla och behagliga, men det finns undantag.
Det här är en kort version av resultatet av nära 30 års arbete med att förstå skrämmande nära döden upplevelser. Det är en del av de frågor som jag själv har ställt mig, och som andra människor ofta har undrat om gällande skrämmande NDUer. Svaren är nästan löjligt förkortade och ger sannerligen inte en snabb och fullständig hjälp till de personer som kämpar med att förstå en upplevelse av sådan oerhörd kraft. Svaren är helt enkelt början till en dialog om människans djupaste upplevelser.

Tolkningen av skrämmande NDUer är vanlig och väl beskriven i allmänt åtkomliga texter, så jag väljer att inte gå in på det här. Min avsikt är snarare att ta upp andra perspektiv, som har visat sig ha både andligt och praktiskt värde, och som inte är så lätta att finna i populärlitteraturen om NDU.

Hur många människor har negativa erfarenheter av NDU?
Att kalla en upplevelse för negativ, antyder att den inte har ett värde och inte kan vara till godo. Men även skrämmande NDUer innebär stora möjligheter att förändra människors liv, precis som de behagliga NDUerna gör. Det är bättre att kalla dem för "skrämmande", än för "negativa" upplevelser.
Men det krävs mycket mod för att ta itu med, och arbeta sig igenom, en skrämmande upplevelse som man har haft.

Ingen vet hur stor andel av NDUerna som är av det skrämmande slaget. Mycket få människor är villiga att tala om dem, ofta för att de är rädda för vad folk ska tycka, eller för att upplevelsen är för intensiv att dela med andra, för skrämmande att tala om, eller så mäktig att det enda sättet att hantera den verkar vara att gömma den.

Är alla skrämmande NDUer likadana?
Nej. Detaljerna i skrämmande NDUer syns vara högst individuella, även om tre huvudtyper presenteras i en studie av medicinarna Bruce Greyson, och Nancy Evans Bush (artikelns författare).

NDUn består av liknande komponenter som fridfylla, strålande nära döden upplevelser, men individen blir skrämd, vanligtvis för att allt händer för fort, rör sig för fort. Man upplever det som händer som något som man inte känner till och utanför ens kontroll.

En upplevelse av tomhet. Människor ser sig själva som totalt ensamma, i en konturlös tomhet, som kan kännas som yttre rymden. De kan bli skräckslagna av ensamheten och av frånvaron av fysisk känsla. Eller så kan de få en insikt att världen, och allt det som de har trott var verkligt, inklusive de själva, inte alls är verkligt, och faktiskt aldrig har varit det.

I "helvetiska" upplevelser, den minst förekommande i studien, ser personen sig själv i ett fult eller hotfullt landskap. Ibland ser de grupper av andra människor som verkar vara mycket plågade. De flesta upplevarna kan senare berätta att de har varit observatörer, mycket sällan har upplevaren själv utsatts aktivt för plågor.

Bevisar inte dessa upplevelser att det faktiskt finns ett helvete och en himmel?
Tillbaka till saken. Frågan är om vi tror att det finns himmel och helvete, som fysiska geografiska platser där vi antingen belönas eller straffas efter döden. Vare sig nuvarande forskningsresultat eller existensen av NDU bevisar att så skulle vara fallet.
Eftersom upplevelserna är så starka och levande, så kan de verka fasta och materiella. (Det är ju materialistens sätt att se på saker och ting, att allting som är verkligt måste gå att ta på.) Det verkar ganska troligt att det är rapporter om nära döden upplevelser genom tiderna som har fått människan att tro på Himmel och Helvete som faktiska platser. Den tron är central i många kulturer jorden runt, och finns att läsa om i mänsklighetens allra tidigaste skrifter.

Ett annat sätt att se på saken är att himmel och helvete är andra slags verkligheter, som är mycket verklig psykiskt och själsligen, men som existerar oberoende av tid och rum. På ett sätt som går utanför vår förmåga att förstå eller beskriva på ett riktigt sätt.
Med det sättet att se saken skulle det kunna finnas saker som är verkliga, men icke-materiella. Nära döden upplevelserna stöder teorin att sådana förhållanden skulle kunna existera. Svaret på frågan om himmel och helvete beror på vilken slags världsuppfattning (tro) man har.

Har personer som haft skrämmande NDUer varit omoraliska eller haft icke-religiösa liv?
Det finns ingenting över huvud taget som tyder på att den här typen av upplevelse skulle bero på bara om personen är "god" eller "ond", såsom vi brukar beteckna det. Det är mycket viktigt att man inte drar förhastade slutsatser om, gör antagande om eller dömer personens moral eller sätt att vara. Alla har lika stora förutsättningar att uppleva såväl skrämmande som fridfulla NDUer.
I traditioner hela världen över har helgon berättat om skrämmande upplevelser, utan att det hindrade dem från att vara heliga.

Varför har en del människor underbara upplevelser och andra skrämmande?
Det finns inget enkelt svar på den frågan. Typen av NDU kanske beror på djupa inre frågeställningar och saker i människans liv, vilket kommer till ytan genom NDUn. När de väl kommit till ytan så kan man börja handskas med dem, vare sig det blir trevligt eller obehagligt. Som en upplevare beskrev det, när man kör in i en ny stad, så kommer man att uppfatta de nya kvarteren utifrån hur de man kom ifrån var. Man kan jämföra det med gamla hjältehistorier, där hjälten ska ta sig genom skrämmande miljöer med många faror, för att utföra ett gott uppdrag och ta med sig tillbaka någonting mycket värdefullt. Det är typiskt för skrämmande NDUer att det man ser har en djupa psykologisk och andlig mening. Ibland är det symboler/syner som funnits i olika kulturer och religioner i alla tider. De är otroligt starka. Man skulle kunna säga att upplevelsen är en gåva, som innebär att man tar med sig någonting värdefullt från det skrämmande djupet.

Vad för slags gåva skulle den skrämmande NDUn kunna ge?
"Gåvan" ska inte uppfattas som ett hot, utan något som ger personen en möjlighet att göra en inre färd mot genuin visdom och mognad. En skrämmande NDU ställer personen ansikte mot ansikte med livets djupaste frågor: "Vem är jag?" "Vad är jag så rädd för att jag inte ens kan erkänna för mig själv vad det är?" "Vem kontrollerar mitt liv?" "Jag kommer faktiskt att dö".

"Upplevelsen skrämde mig så mycket, att jag blev tvungen att förändra mitt liv. Det är som att personen som var jag faktiskt dog i den där upplevelsen. Jag var inte en dålig människa, bara liksom ytlig, ville bli framgångsrik, tjäna en massa pengar, du vet, det där vanliga. Men i NDUn så hade jag noll kontroll, jag var helt hjälplös. Det förändrade mig. Jag jobbar fortfarande på samma företag, men allt känns annorlunda. Jag är annorlunda. Jag tycker bättre om mig själv nu, på något sätt. Men att ta mig dit där jag är idag, var det mest plågsamma jag varit med om i hela mitt liv."

"I min upplevelse blev jag helt utsuddad, det var ett stort ingenting. Det tog mig halva mitt liv, 20 år, innan jag förstod att upplevelsen inte var någonting skrämmande som kom utifrån, utan att det var ett meddelande från någonting mycket djupt inne, kanske från min själ. Kanske var det gud som talade till mig via min själ. I alla de där åren kämpade jag mot den där känslan att bli utsuddad, vägrade låta mig tas bort. Ibland behöver vi den sortens motstånd, för att förstå. Det tvingade mig att tänka på mitt liv på ett helt nytt sätt, på livets mening och värde, på vad som är verkligt i mitt liv. Jag har en mycket djupare förståelse för lidande nu."

 

Nära döden-upplevelsen var det mest skrämmande som jag någonsin varit med om. Men åratal senare så förstod jag att jag kunde ta mig igenom skräcken, att det fanns ljus på andra sidan. Det är fortfarande tufft och jag förstår inte varför det skulle drabba just mig, men det finns någonting viktigt i allt det här. Jag går fortfarande i terapi och jobbar med det."

Vem kan hjälpa dig att förstå en skrämmande upplevelse?
Om du har haft en skrämmande upplevelse, så pekar det på att du har kommit i kontakt med sidor hos dig själv och i skapelsen, som är svåra att handskas med ensam. Det finns inte ett sätt att hantera detta som fungerar för alla, men en del verkar fungera bättre än andra.
Fråga terapeuten hur mycket han eller hon känner till om nära döden-upplevelsen och om han/hon kan tala om den som en verklig upplevelse. Ta bara hjälp av någon som du känner dig bekväm med.
Det är inte lätt att hitta rätt person att tala med. Det här är förslag från andra upplevare:

1. En terapeut som har erfarenhet av att arbeta med post traumatiskt stress-syndrom kan vara till hjälp, särskilt för krishantering.
2. En jungiansk terapeut är van att arbeta med bilder och metaforer i det djupt undermedvetna.
3. En del upplevare har använt sig av drömtydning för att förstå sin NDU. Det är viktigt att man själv tar reda på vad symbolerna och bilderna betyder. Undvik att ta andras ord för det, även i viss litteratur.
4. En del präster kan erbjuda god vägledning. Ett andligt center eller retreat kan ha resurser som passar. Som med alla andra som du ska dela din upplevelse med, kolla upp dem först! Det är ingen hjälp för dig om någon har en förutfattad mening som går ut på att du skulle ha upplevt en psykos eller att du skulle vara i klorna på någonting ondskefullt.
5. Det finns lokala stödgrupper genom IANDS i många länder, dock ej i Sverige. I Sverige finns såvitt NDU-sajten vet ingen stödgrupp för just skrämmande NDUer. 

Upp igen

Boktips:

Det finns inte mycket litteratur om just skrämmande NDUer. Dessa böcker tar upp mer allmänna saker kring mytologi, symboler och sökande i själen. Resten ej översatt.

Campbell, Joseph. The Power of Myth (with Bill Moyers). New York: Doubleday, 1988; also widely available on videotapes. The book explores the universal functions of images, mythology, and beliefs. See also Campbell's The Hero with a Thousand Faces or any of the volumes of The Masks of God.

Dossey, Larry, MD. Recovering the Soul. New York: New York: Bantam, 1989. Any Dossey title is highly recommended.

Grof, Christina and Stanislav Grof, MD. The Stormy Search for the Self. Los Angeles: Jeremy P. Tarcher, Inc., 1990. Coping with transformative spiritual experiences. Any Grof title may be helpful, especially Beyond Death or The Adventure of Self-Discovery.

Huxley, Aldous. The Doors of Perception and Heaven and Hell. One volume. New York: Harper and Row, Colophon Books, 1963. Originated in Huxley's experimentation with mescaline, but his observations apply to other types of experience as well.

James, William. Varieties of Religious Experience. One of the great 20th century classics, thoroughly readable. A basic.

Joy, W. Brugh, MD. Avalanche: Heretical Reflections on the Dark and the Light . New York: Ballantine, 1990. Joy's quirky, iconoclastic approach to psycho-spirituality here includes an abundance of commentary about the "other side" of the journey.

C.S. Lewis, Chronicles of Narnia . A series ostensibly for children, but a brilliant look at the spiritual journey, specifically the Christian. See especially Chapter XIII, "How the Dwarfs Refused To Be Taken In," in The Last Battle , for the best-anywhere discussion of how attitudes color our religious faith and reading of events.

Zaleski, Carol. Otherworld Journeys . New York: Oxford University Press, 1987. Fascinating comparison of medieval and modern NDEs. Widely admired.

Zweig, Connie and Jeremiah Abrams, eds. Meeting the Shadow . New York: Jeremy P. Tarcher/Perigee, 1991. An excellent, wide-ranging collection of essays. About the best general introduction easily available.

Allmänt:
The psychological theory of Carl Jung, especially on Self and Shadow, and Eric Ericson, especially on the despair/integration stages of maturity.

Dreamwork techniques. See any basic work (for example, Louis Savary, John A. Sanford, Morton Kelsey, others). Avoid authors who claim to know what your dream symbols "should" mean.

An introduction to the "new physics" to recognize that we are more than lumps of physical "stuff": Fritjof Capra, The Tao of Physics ; Lawrence LeShan, The Medium, the Mystic , and the Physicist ; Gary Zukov, The Dancing Wu-Li Masters.

Michael Harner and Mircea Eliade on shamanic ordeals and the subsequent "rebirth" of individuals as healers and wisdom figures.

The Mystery schools of antiquity with their emphasis on death and rebirth of what we know as ego.

The Tibetan Book of the Dead, a centuries-old tradition of rituals surrounding dying and describing the territories through which, in Tibetan belief, the soul will go.

The lives of the saints, particularly St. John of the Cross, The Dark Night of the Soul. Karl Rahner's ideas on heaven, hell, and purgatory. See Marie Murphy, New Images of the Last Things (Paulist Press, 1988)

Upp igen

 

 

xxx

 

Nya studier tyder på att medvetandet kan lämna kroppen

(Denna text baserar sig i sin helhet på dokumentären Nära döden (The day I died) av BBC Bristol som visats på Axess TV. Alla citat här nedan är hämtade därifrån och översatta av NDU-sajten.) Se dokumentären här.  

Det finns nyare studier där forskarna tycker att resultaten tyder på att sinnet lever vidare när hjärnan har slutat att fungera.
  Läkaren Pim van Lommel i Holland, de brittiska läkarna Sam Parnia och Peter Fenwick samt professor Stuart Hameroff, USA, är pionjärer inom detta forskningsområde.

  - Fram till nu har uppfattningen varit att hjärnan är det som frambringar medvetandet och minnen. Men när man studerar nära döden-upplevelsen så finner man att man måste tänka på ett nytt sätt, säger Pim van Lommel, i dokumentären "The day I died" (Nära döden) som nyligen visades på Axess TV.
  Han föreslår att man kanske kanske istället ska se hjärnan som en mottagare av medvetandet.
  - Det är en slags revolution, säger Pim van Lommel, kardiolog vid sjukhuset i Arnhem.
  De tre läkarna van Lommel, Sam Parnia och Fenwick hade alla hört patienter berätta om nära döden-upplevelser och ville veta när under döendeprocessen fenomenet uppstår. Kunde det vara så att det hände när patienten var kliniskt död? Det vill säga att hjärtat slutat slå, andningen upphört och hjärnan inte visar någon slags aktivitet.

Dr. Sam Parnia på Southamptons sjukhus, England, har samlat på upplevares berättelser och också studerat NDU hos hjärtpatienter. Denna forskning är till för att fastställa vad som orsakar NDU.
  - Fram till 1997 fanns det mycket litet data från objektiva vetenskapliga studier och vi ville bland annat förändra studiet av NDU från teoretiskt debatterande till objektiv vetenskap, säger Sam Parnia.
  Studier gjordes på patienter som haft hjärtstillestånd och bara på dem som varit kliniskt döda. Man noterade såna saker som syrebrist, medicinering, pyskologisk och religiös staus före upplevelsen.
  Hjärnexperten och neuropsykiatikern Peter Fenwick, anslöt sig till Sam Parnia för att försöka ta reda på vad som händer i hjärnan under en nära döden-upplevelse.
  - När en person får hjärtstillestånd och man kan mäta hjärnvågorna eller hjärnans elektriska aktivitet, finner man att dessa redan inom åtta sekunder har upphört nästan helt och hållet. Så när hjärtat har stannat slutar hjärnan att fungera. Neurovetenskapen säger oss att man inte kan uppfatta något utan hjärnaktivitet. Så när hjärnfunktionerna har avstannat måste förnimmelserna avstanna. Om de inte gör det, betyder det att sinnet/medvetandet och hjärnan inte är samma sak, säger Peter Fenwick.
  Om detta stämmer, utmanar det den traditionella uppfattningen om hur hjärnan fungerar.

Van Lommel och hans forskarteam talade inom med 300 patienter som överlevt sina hjärtstillestånd. Intervjuerna gjordes inom två dagar efter att patienten haft sitt livshotande tillstånd. 41 av de 300 patienterna hade haft NDU, det vill säga nära 14 procent.
  En av dessa patienter hittades livlös på en äng och var kliniskt död när han kom till sjukhuset och låg i koma en vecka efter återupplivningen. Enligt all känd vetenskap kunde han inte ha uppfattat någonting omkring sig när han kom till sjukhuset.
  - Efter en vecka vaknade han och en skötare, som varit med vid återupplivningen, kom in för att ge patienten hans medicin. Då sa patienten, "det var du som var där när de tog in mig på sjukhuset", berättar Pim Van Lommel.   "Du tog ut mina löständer ur min mun och lade dem i den där vagnen, i en låda undertill ovanpå en massa flaskor", sa patienten.
  Skötaren blev mållös, för det patienten sa stämde. Till synes hade mannen medan han låg i djup koma, samtidigt sett allt som skedde från en punkt ovanför sin kropp.

Läkaren och kardiologen dr Michael Sabom har också studerat nära döden-upplevelser. Patienten Pam Reynolds var ett extraordinärt fall. Hon hade ett stort artärbråck djupt inne i hjärnan. Sista hoppet var att operera hjärnan under det att kroppstemperaturen sänkts till mellan 10 och 15 grader. Hjärta och andning stannas, hjärnan töms på blod och patienten är planerat kliniskt död under en timmes tid under operationen.
  - Det finns ingen mätbar neurologisk aktivitet i hjärnan överhuvudtaget, förklarar neurokirurgen Dr Robert Spetzler, som utförde operationens.
  Pams ögonlock tejpades igen och hon hade öronproppar i öronen. Trots detta kunde hon efter operationen beskriva de instrument som använts vid hennes operation, medan hon var kliniskt död.
  - Det var som om jag satt på läkarens axel och tittade ner. Jag minns instrumentet i hans hand, det såg ut som handtaget till min elektriska tandborste. Jag hade trott att de skulle öppna skallen med en såg och hade hört uttrycket såg. Det jag såg var mer som en borr än en såg, berättar Pam Rynolds.
Hon kunde också beskriva de olika delarna som hörde till borren och hur de förvarades i en låda som påminde om hennes pappas verktygslåda. Hon kunde inte ha sett den innan hon sövdes, för den förvarades så att patienten inte kunde se den. Hon kunde också återge ett samtal mellan läkare och sköterska, som visade sig vara korrekt återgivet, när Dr Sabom studerade hennes fall.
  - I den fasen av operationen kan ingen höra eller se något. Jag finner det otroligt att någon med de vanliga sinnena som hörsel, skulle kunna uppfatta något, säger Dr Spetzler.
Pams NDU fortsatte med alla klassiska moment, som att hon fann sig på en utomjordisk plats, i ett starkt ljus och såg både släktingar och andra varelser. Hon frågade om ljuset var Gud, men fick till svar att ljuset var vad som hände när Gud andas.
  Hon måste bli övertalad att återvända till sin kropp och berättar att hennes avlidne morbror var den som följde med henne tillbaka till kroppen och till slut knuffade henne in i kroppen igen.
  - Detta är en klassisk NDU som inträffade under det att det medicinska tillståndet var extremt övervakat. Alla kända livstecken och i princip alla kliniska tecken på liv och död mättes och kontrollerades vid tillfället. Det är det som gör att Pams fall är så värdefullt för oss, säger Michael Sabom.
  Inte bara kunde Pam berätta om saker hon sett och hört när hon var kliniskt död, hon kom ihåg det hon upplevt. Enligt all känd forskning kan inte hjärnan lagra minnen när hjärnan inte är aktiv.
  - Man måste hävda att informationen på något sätt kan erhållas utanför hjärnan för att senare lagras i hjärnan eller att det det händer i hjärnan och lagras i minnesfunktionerna på ett sätt som vi inte förstår, säger Dr Peter Fenwick.

Professor Stuart Hameroff i Tuscon, Arizona, studerar på hjärnan för att ta reda på var sinnet är och kunna förklara hur medvetandet uppstår. Tillsammns med den brittiske läkaren Roger Penrose har han utvecklat en teori om medvetandet. Han har studerat mikroskopiskt små strukturer, mikrotubuler. De finns djupt inne i cellerna som utgör hjärnan. Stuart Hameroff tror att det är på denna mikroskopiska nivå som hjärnan producerar medvetandet.
  - Inne i celler, även nervceller, finns ett nätverk av cylindriska strukturer som kallas mikrotubuler, som skapar cellens form. De är också cellens nervsystem, och bearbetar information internt för att organisera vad som händer inne i varje cell samt hur celler interagerar med andra celler, säger Hameroff.
  Han har studerat strukturen i, och vad som händer inne i, mikrotubulerna. Han menar att de fungerar som kvantdatorer.
  - Kvantvärlden, på atomnivå och mindre, har en del mycket underliga egenskaper. Exempelvis kan allting vara sammankopplat med allt annat. Partiklar kan finnas på två eller fler platser på samma gång, en process som kallas superposition. I en kvantdator kan information finnas på två olika ställen på samma gång.
  Superposition anses vara grundstenen i universum.
  - Atomer består mest av tomrum, mellan kärnan och elektronerna. Där finns information och mönster med medvetna förlöpare som skapar vårt medvetande.
  Teorin bygger på Einsteins relativitetsteori, där han hävdar att allting, materia, energi, rymden och tiden är det som väver universum samman, på alla nivåer.
  - När hjärnan slutar att fungera upphör mikrotubulernas samband och informationen läcker ut. Men den försvinner inte och förstörs inte för det händer på en fundamental nivå, utan den läcker ut i universum. Istället för att spridas händer den samman på grund av ett annat märkligt fenomen som kallas kvantsammanbindning, kvantkoherens. Så jag tror, tack vare den här mekanismen är det möjligt för medvetenadet att existera, åtminstone tillfälligt, utanför kroppen. Till exempel flyta ovanför kroppen och observera återupplivningen, säger Stuart Hameroff.

Dokumentären är producerad av Kate Broom BBC Bristol. Texten ovan är översatt och nedtecknad av NDU-sajten.

Upp igen

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Denna hemsida är byggd med N.nu - prova gratis du med.(info & kontakt)